Av far var kvar

Trötthet, irritation och glömska

Mor bestod av

Religion och hemkokta salvor

Så passerade då kanske sista julen

i en glädjelös formalism och en

tillkämpad tråd av lycka medan

folk i kretsen dog och vi trampade runt

i varandras influensaspyor.

Det var en afton då alla gränder i oktoberdager verkade ha osynliga röda bomullsband att

äventyrslystet följa

Doft av lövhögar brända i gathörn

Havsvindens skalpell har snittat bort de tröst- och humorbefriade

Ankartrossen till de med evig aska i blick kapad

Den sunda egoismens sol glöder i mage

Ateismens blå låga håller dig skärpt

Mot murrigt tal om holism och indiskt fjoms

Men på nerpissad tågstationstoalett drabbas du

av äckel och och garden sänks

Tvättmekanismen upplyser: ”Place your hands under the symbols”

I din sanningslust fyller du med spritpenna på: ”Dig deeper under the icons”

När far talade känslor blev det oftast

Som Döderhultaren : en mörk stabbig

materia med ögon och hjärta så djupt

dolt i livets ådring

Re´n innan tidningbud

Steg du ut på gatan

Men möttes av vithårig dam

med ansikte bronsgnistrande

i morgonen, som bepudrat av

septemberaska

Men tid ges icke för dimmig poesi

Det var nog nu

En framtid skulle skulpteras

Fot sättes framför fot

Hjärta : var glas!

Romaninledning eller prosadikt

Sågverksägare Per Nilsson tog en funktionellt stor klunk kaffe ur bleckmuggen och såg ut över sina frostnupna ägor från köksfönstret.

Kaffe : denna dryck som i sina bästa stunder med djup klang och märg kan beskriva det tillstånd när en irriterande klibbig åskdag går över i regn, förebådad av aspens visk.

Men det var höst nu, en årstid han uppskattade pga dess brist på överdriven glädje och pjoller.

Han var en studerad karl, och efter elementa i vår tids tänkande genom tre år i Uppsala via arv av en skogsfastighet med därtill hörande industrilokaler hade han nu börjat spalta upp i fyrkanter de guds gåvor han kallade sina träd.

Han förstod att han aldrig skulle bli en förvaltare av lärdom, så därför fick det bli förvaltning av virke.

Plank: dessa friskt doftande byggstenanar för människor att befolka sin värld med, med bord, hylla, pall.

Att lita på tidens gulflimrande nål som

löper genom livets mörka tyg