Att lita på tidens gulflimrande nål som

löper genom livets mörka tyg

Gå på gata.Se hus.Se mur.Tänka tegel.Tänka sol.Tänk hus.Tänk blomma.Allt ändras i tanke.

Tänk tegel som sko.Känn sten i sko.Tänk alltid annat.Tänk parkbänk.Sitt på parkbänk.Här dör tankens kraft.

Här är leendets grav.

Det är bio nu.På insidan av ögonlock flimrar gul film från någon äldre mekanik i mässing, nån dammig manick på söndagslojt slott.

I en sån där fin europeisk stad ni vet med kastanjealléer och krigsänkor

Och likt en dubbelexponering till detta sitter en änkeman på fällstol i mars-torr småbåtsmarina, tänker på äktenskap som båt under tyg, en läsbar urform med ändå så mycket dolt

Så snön fortsatte falla och inverterat kaffesump nej förresten inte svarta utan vita till vansinnets överallt närvarande prickar så vansinnigt vitt ni vet "ljuset-i-tunneln-vid-döden" vansinnigt och dess amorfa täthet, allt i rummets grammatik kollapsar fallande från ett snorigt himmelslock vars färg torde vara fiskögonsdött.

Hudfnasregn, detta vita prick-äckel.Ett smålustigt ord där i förra meningen för att du ska tro detta är en dikt med en varm nåd.

Här ges fan ingen nåd.

Snön slutar aldrig och den kommer smutsa ner dig intill din död sedan länge har den slutat vara så där vit kyskt pervers som en viktoriansk sidenblus nej den bara spyr ner sina skitvita tungmetaller och ligger där för evigt som ett maginnehåll bärande en framtida cancerrisk i outforskade kemikalier och dina barn har just ätit av den på en tjo-och-tjimmig utestund på ett sunt och friskt dagis.

Du vill kräka men någon sorts folkhemspräktighet får dig nöja dig med en suck och kamomillte.

Medan Du var fast i lysrörssax

Vandrade jag genom en ljusoktav

Dina "otto" timmar vid skärm

Var åtta himmelsformationer för mig

Stjärnfriktion

Namn på den princip som säger: 

En liten sked glittrande grus kan skapa fäste en

Yrseldag

Men långt innan uppstigande är dina ögonhålor karpdammar, där

simmar en gnistrande stubin, minnande om din första fascination

Över hur en dager klättrar över slottsfasad med solurs tålmod

Och kärlek kom ej, men tänkte sig

Att den kunde ge namn åt okänd måttenhet, mätande

Den trärena klang när boksynt barn äntligen träffar rätt

I brännboll och längre än någonsin förväntat gick boll högt

Genom hav av skrål och svett och doft av vaktis nyklippta gräs,

Nu viktlöst vajande och kammat av septembers lejonsol

Och natt förflöt utan mjölk och salt och i återmöte vid staty

På söndag ett svart frö skramlande i hjärta

Jag är han du är jag i ett vibrerande prisma

Genomlyst av den dager som ibland förlänar en november vid skånsk kust

                                                             
                                                              Ett blyljus


Han går genom en park, du ser ett skelett av duva gnagt ner till ryggrad

Jag hoppar med blicken till nakna träd, det är i detta språng ett skalv och en glitch

                                                             

                                                              Smyger in i blick