Det var en afton då alla gränder i oktoberdager verkade ha osynliga röda bomullsband att

äventyrslystet följa

Doft av lövhögar brända i gathörn

Havsvindens skalpell har snittat bort de tröst- och humorbefriade

Ankartrossen till de med evig aska i blick kapad

Den sunda egoismens sol glöder i mage

Ateismens blå låga håller dig skärpt

Mot murrigt tal om holism och indiskt fjoms

Men på nerpissad tågstationstoalett drabbas du

av äckel och och garden sänks

Tvättmekanismen upplyser: ”Place your hands under the symbols”

I din sanningslust fyller du med spritpenna på: ”Dig deeper under the icons”

När far talade känslor blev det oftast

Som Döderhultaren : en mörk stabbig

materia med ögon och hjärta så djupt

dolt i livets ådring

Re´n innan tidningbud

Steg du ut på gatan

Men möttes av vithårig dam

med ansikte bronsgnistrande

i morgonen, som bepudrat av

septemberaska

Men tid ges icke för dimmig poesi

Det var nog nu

En framtid skulle skulpteras

Fot sättes framför fot

Hjärta : var glas!

Romaninledning eller prosadikt

Sågverksägare Per Nilsson tog en funktionellt stor klunk kaffe ur bleckmuggen och såg ut över sina frostnupna ägor från köksfönstret.

Kaffe : denna dryck som i sina bästa stunder med djup klang och märg kan beskriva det tillstånd när en irriterande klibbig åskdag går över i regn, förebådad av aspens visk.

Men det var höst nu, en årstid han uppskattade pga dess brist på överdriven glädje och pjoller.

Han var en studerad karl, och efter elementa i vår tids tänkande genom tre år i Uppsala via arv av en skogsfastighet med därtill hörande industrilokaler hade han nu börjat spalta upp i fyrkanter de guds gåvor han kallade sina träd.

Han förstod att han aldrig skulle bli en förvaltare av lärdom, så därför fick det bli förvaltning av virke.

Plank: dessa friskt doftande byggstenanar för människor att befolka sin värld med, med bord, hylla, pall.

Att lita på tidens gulflimrande nål som

löper genom livets mörka tyg

Gå på gata.Se hus.Se mur.Tänka tegel.Tänka sol.Tänk hus.Tänk blomma.Allt ändras i tanke.

Tänk tegel som sko.Känn sten i sko.Tänk alltid annat.Tänk parkbänk.Sitt på parkbänk.Här dör tankens kraft.

Här är leendets grav.

Det är bio nu.På insidan av ögonlock flimrar gul film från någon äldre mekanik i mässing, nån dammig manick på söndagslojt slott.

I en sån där fin europeisk stad ni vet med kastanjealléer och krigsänkor

Och likt en dubbelexponering till detta sitter en änkeman på fällstol i mars-torr småbåtsmarina, tänker på äktenskap som båt under tyg, en läsbar urform med ändå så mycket dolt

Så snön fortsatte falla och inverterat kaffesump nej förresten inte svarta utan vita till vansinnets överallt närvarande prickar så vansinnigt vitt ni vet "ljuset-i-tunneln-vid-döden" vansinnigt och dess amorfa täthet, allt i rummets grammatik kollapsar fallande från ett snorigt himmelslock vars färg torde vara fiskögonsdött.

Hudfnasregn, detta vita prick-äckel.Ett smålustigt ord där i förra meningen för att du ska tro detta är en dikt med en varm nåd.

Här ges fan ingen nåd.

Snön slutar aldrig och den kommer smutsa ner dig intill din död sedan länge har den slutat vara så där vit kyskt pervers som en viktoriansk sidenblus nej den bara spyr ner sina skitvita tungmetaller och ligger där för evigt som ett maginnehåll bärande en framtida cancerrisk i outforskade kemikalier och dina barn har just ätit av den på en tjo-och-tjimmig utestund på ett sunt och friskt dagis.

Du vill kräka men någon sorts folkhemspräktighet får dig nöja dig med en suck och kamomillte.

Medan Du var fast i lysrörssax

Vandrade jag genom en ljusoktav

Dina "otto" timmar vid skärm

Var åtta himmelsformationer för mig

Stjärnfriktion

Namn på den princip som säger: 

En liten sked glittrande grus kan skapa fäste en

Yrseldag

Men långt innan uppstigande är dina ögonhålor karpdammar, där

simmar en gnistrande stubin, minnande om din första fascination

Över hur en dager klättrar över slottsfasad med solurs tålmod

Och kärlek kom ej, men tänkte sig

Att den kunde ge namn åt okänd måttenhet, mätande

Den trärena klang när boksynt barn äntligen träffar rätt

I brännboll och längre än någonsin förväntat gick boll högt

Genom hav av skrål och svett och doft av vaktis nyklippta gräs,

Nu viktlöst vajande och kammat av septembers lejonsol

Och natt förflöt utan mjölk och salt och i återmöte vid staty

På söndag ett svart frö skramlande i hjärta