Jag är han du är jag i ett vibrerande prisma

Genomlyst av den dager som ibland förlänar en november vid skånsk kust

                                                             
                                                              Ett blyljus


Han går genom en park, du ser ett skelett av duva gnagt ner till ryggrad

Jag hoppar med blicken till nakna träd, det är i detta språng ett skalv och en glitch

                                                             

                                                              Smyger in i blick

Jag lägger tankepatiens

Enda regeln är att tankarna inte får gå ihop.

Så jag börjar med meditation över tomrummets grammatik.

Hur det som i grekisk kolonn finns en traderad struktur i luften

Som bär sorlet här

Genom rummet galopperar stringenta transparenser medan vithårig man

Sköter espressomaskin

                                                                                    *

Jag låter blyertspennan

Följa sina egna meanderslingor, jag ringar inte in någon tanke

Jag ringar ut

Ser blygrå bokstäver bubbla på papper likt strängt sensuellt regn

På kyrkas tak i september

Ja, jag lägger tankepatiens för att svälja sorg över såg sig nödgad

Säga farväl till frekvenskvinnan

En hona som bara var vibration, snodd, flinga och snö

Som var likt gräsklippare lämnad av safttörstig vilaägare, vibrerade iväg och

Slet sönder sin inre rosenrabatt

På pendeltåg i höstafton : japanskt förälskad par

Smakfulla böcker om typsnitt på bord

och där sitter du, nöjd över språkförbistring, betraktande

   gula kaligrafiska tecken falla över deras läppar

I marsdagars mjölkighet, mållösa promenader

Nariga trötta fötter dricker skrovliga skors must

En mörk brygd som drar mot jord

Fruktskal och kärnor rullar in under soffan likt

Skingrade drömmar om barn och tvåsamhet

Sömntabletter klirrar

Transistorradion sjunger

Men sen blir det som föll det som lyfter : snöflinga bränner mot

                                                   din öronsnibb

Mellan klicket av vaknande ögon och "splosch" av första morgontaxi

Kan du höra gnissel av jordaxel

Detta tysta hörn är lätt som fotbolls luftvändning på Septembers skolgård 

Det är detta rum du söker i din 

äldre 

djupare 

andning 

Det vällustiga illamåendet i vargtimmescigg på balkong

Som just där är säkrare eldpunkt än Alpha Centauris tveksamma fladder

Här är centrum för stadsankors vandring

Här är periferi för mediafjant

och där : parabolnäckrosor fångande surt nyhetsregn från öknar som slutat blomma

I Limhamn finns ett kvarter som heter koffertfisken.

Ja, en koffertfisk borde alla ha

Något båd´ slemmigt och silvrigt i själens bagage

Drabbad av sorg på ett tåg tar man fram

sin koffertfisk för bitterljuvt begrundande

Det kommer i gryning, men ej från östers rodnade löfte

Nej, som regndroppe bärande sol genom svart bladverk

Det kommer genom borstiga parker, i kyskt grönt

Ingen har sett transparenta stenen, men det kommer

Just när du trodde kaffe i pappmugg sköljt dig ren från natthimmels

klistriga andedräkt

Då rullar det in i ditt kön, inälvors portar kommer att gnissla, och skydd finns

icke, då allt blivit stormars stjärnträdgård

Att följa ljusets solur

Att höra timmars klippetikloppljud

När minuters bambustavar  faller genom

         strängt träuniversum

Vatten på tågrutan, en optisk ås och ett veck

Böljande landskap galopperar genom denna lins

Det är snittytan mellan mig och kotten och lodjurets rum

Vita svalkor dunstar dit, minnets stenar står i ring

En minut varje natt kommer sorgens grävling dit, lämnar

                                 avtryck av

                                          tass

   

Trött på lyckan

Trött på vita marsljusets ystra kalvfotoner dansande i damm

Påbörjar ett samtal med rakkniven, lyssnar på hens elfenbensskaft som sjunger :

     "skön du är människa, med känsloköttet bortskuret, ditt blodlösa paradis, ditt kemiska kön"

Det finns inga kvinnor med turkos romboida bröst

Inga män med polkagrislem

Detta är mänsklighetens dystraste predikament

Du fyllde fem, och världen slutade vara ny

            (ändå rullar du upp sjökort, njuter av opalers förändring i rusig tro att något kommer ändras

             inget kommer att ändras)

Du söker handen på din cafédejt

Den ryggar tillbaka eller stannar kvar

Aldrig förvandlas den till atomvinterödla eller molnkänguru

Ingenting är nytt

Ingenting någonsin

Begrundande en bakgata besnöar jag min törst

Beredd att bejaka det futila

Kom en tid då örat sökte talgoxe

Kom en tid då örat lämnar whiskyskrän

Här är nu, och nystrukna lakan

Kölns kloakbudget och gräsets växande

är lika lite mitt ansvar som Orions nattliga

                                   
                                    andedräkt