Så snön fortsatte falla och inverterat kaffesump nej förresten inte svarta utan vita till vansinnets överallt närvarande prickar så vansinnigt vitt ni vet "ljuset-i-tunneln-vid-döden" vansinnigt och dess amorfa täthet, allt i rummets grammatik kollapsar fallande från ett snorigt himmelslock vars färg torde vara fiskögonsdött.

Hudfnasregn, detta vita prick-äckel.Ett smålustigt ord där i förra meningen för att du ska tro detta är en dikt med en varm nåd.

Här ges fan ingen nåd.

Snön slutar aldrig och den kommer smutsa ner dig intill din död sedan länge har den slutat vara så där vit kyskt pervers som en viktoriansk sidenblus nej den bara spyr ner sina skitvita tungmetaller och ligger där för evigt som ett maginnehåll bärande en framtida cancerrisk i outforskade kemikalier och dina barn har just ätit av den på en tjo-och-tjimmig utestund på ett sunt och friskt dagis.

Du vill kräka men någon sorts folkhemspräktighet får dig nöja dig med en suck och kamomillte.

Medan Du var fast i lysrörssax

Vandrade jag genom en ljusoktav

Dina "otto" timmar vid skärm

Var åtta himmelsformationer för mig

Stjärnfriktion

Namn på den princip som säger: 

En liten sked glittrande grus kan skapa fäste en

Yrseldag

Men långt innan uppstigande är dina ögonhålor karpdammar, där

simmar en gnistrande stubin, minnande om din första fascination

Över hur en dager klättrar över slottsfasad med solurs tålmod

Och kärlek kom ej, men tänkte sig

Att den kunde ge namn åt okänd måttenhet, mätande

Den trärena klang när boksynt barn äntligen träffar rätt

I brännboll och längre än någonsin förväntat gick boll högt

Genom hav av skrål och svett och doft av vaktis nyklippta gräs,

Nu viktlöst vajande och kammat av septembers lejonsol

Och natt förflöt utan mjölk och salt och i återmöte vid staty

På söndag ett svart frö skramlande i hjärta

Jag är han du är jag i ett vibrerande prisma

Genomlyst av den dager som ibland förlänar en november vid skånsk kust

                                                             
                                                              Ett blyljus


Han går genom en park, du ser ett skelett av duva gnagt ner till ryggrad

Jag hoppar med blicken till nakna träd, det är i detta språng ett skalv och en glitch

                                                             

                                                              Smyger in i blick

Jag lägger tankepatiens

Enda regeln är att tankarna inte får gå ihop.

Så jag börjar med meditation över tomrummets grammatik.

Hur det som i grekisk kolonn finns en traderad struktur i luften

Som bär sorlet här

Genom rummet galopperar stringenta transparenser medan vithårig man

Sköter espressomaskin

                                                                                    *

Jag låter blyertspennan

Följa sina egna meanderslingor, jag ringar inte in någon tanke

Jag ringar ut

Ser blygrå bokstäver bubbla på papper likt strängt sensuellt regn

På kyrkas tak i september

Ja, jag lägger tankepatiens för att svälja sorg över såg sig nödgad

Säga farväl till frekvenskvinnan

En hona som bara var vibration, snodd, flinga och snö

Som var likt gräsklippare lämnad av safttörstig vilaägare, vibrerade iväg och

Slet sönder sin inre rosenrabatt

På pendeltåg i höstafton : japanskt förälskad par

Smakfulla böcker om typsnitt på bord

och där sitter du, nöjd över språkförbistring, betraktande

   gula kaligrafiska tecken falla över deras läppar